Under lördagen den 17/6 invigde HMK parken vid Porfyrvasen vid Rosendals Slott för en renässans. Invigningen skedde genom en ceremoniell plantering av regenten med ett vårdträd.
Karl XIV Johan lät bygga slottet och parken har en 200 årig historia, men parken har till stora delar tappat sin forna glans. Därför satsar nu Kungliga Djurgårdsförvaltningen på att skapa den glans och prakt som parken förtjänar med Porfyrvasen i centrum.
Text och foto av Carl-Fredrik Paleus
Att Ladugårdsgärde är gammal betesmark hörs på namnet som berättar om vad som fanns här förr i tiden. Gärdet tillhörde den stora stadsdelen Ladugårdslandet som förvandlades till Östermalm.
Traditionen med att ha bete på gärdet minns kanske många av oss då ”Kungens får” brukade beta här.
Många evenemang och händelser har ägt rum på gärdet. Karl XIV Johan använde gärdet för att träna trupper och under de stora arbetardemonstrationerna i slutet av 1800-talet samlades upp till 50 000 deltagare här, vilket manifesterades 1968 i monumentet ”Protest” av Torsten Fridh på Hakberget. På 1960-och 1970-talet ägde Drakfestivalen och Gärdesfesten rum på gärdet.
Med Sportfältet i norr, mot stadsdelen Gärdet, sträcker sig Ladugårdsgärde idag från Lindarängsvägen ända ner till Museiparken. Gärdet kallas populärt för Hundparadiset eftersom Djurgårdsförvaltningen tillåter att hundarna får springa okopplade här, något som är förbjudet i resten av Nationalstadsparken.
6 juni 1913 började traditionen med en Nationaldagsgalopp på Ladugårdsgärde. Vi kan fortfarande se rester på gärdet av grusbeläggningen från Nationaldagsgaloppen 2019. 29 maj i år hölls Veterandagen här för första gången.
Båda dessa evenemang hålls på en avskild del av gärdet. Men musikfestivalen Lollapalooza, som började 2019, äger rum över hela gärdet, från Hakberget vid Valhallavägen till östra hörnet av Djurgårdsbrunnsvägen/Greve von Essens väg. För att bereda plats för festivalen har så gott som hela gärdet slåttrats de senaste åren.
Över största delarna av Ladugårdsgärde häckar sånglärkor.
Gärdets sånglärkor börjar sin häckning på våren och fortsätter in i juni. Då gärdet slåttras, vilket i år skedde i slutet av maj inför Nationaldagsgaloppen och Veterandagen, förstörs lärkornas häckning men så fort gräset vuxit upp prövar de att häcka igen.
Den 16 juni i år hade Djurgårdsförvaltningen hade beställt ytterligare en slåtter av gärdet, denna gång inför musikfestivalen Lollapalooza. Gräset hade vuxit upp tillräckligt för att lärkorna skulle försöka häcka igen. En extern expert, en medlem från Förbundet för Ekoparken och en medlem från Djurgårdens hembygdsförening var på plats för att se hur slåttern gick till.
När slåttermaskinen började rulla tog det inte lång tid förrän måsar började cirkla bakom maskinen. De förväntade sig hitta föda där maskinen dragit fram. Det var uppenbart att de hittade ett fågelbo när flera måsar dök ner samtidigt till samma plats.
En särskild maskin samlade upp det slåttrade gräset i ”sockerbitar” (plastförpackat hösilage) och maskinförarna sa att det skulle bli djurfoder på någon gård. Men Ladugårdsgärde är fullt med småskräp, allt från plastbitar och fimpar till tomburkar, så vi hoppas inte de djur som får gräset sväljer allt som serveras dem.
Av hävd är gärdet inte en slåtteräng men nu hanterar Djurgårdsförvaltningen den så. För att blommor ska hinna pollineras och fröa av sig brukar man säga att ängar ska slås i augusti. Enligt stadens skötselplan (Naturvårdande skötsel i Stockholms stad) bör inte Ladugårdsgärde slås före 1 juli.
Men på grund av Nationaldagsgaloppen har gärdet slåttrats före 6 juni.
Och sedan Lollapalooza började 2019 har gärdet dessutom slåttrats i juni, före midsommar.
Under coronapandemi klipptes inte gärdet alls med hänvisning till Djurgårdsförvaltningens begränsade ekonomi under pandemin.
Inför Lollapalooza 2022 beslöt Länsstyrelsen att 15% av gärdet skulle sparas i slåttern men trots det slåttrades hela gärdet.
I år följdes Länsstyrelsens anvisning och 15% sparades. För att komma sånglärkorna tillgodo så att de kan fortplanta sig, bör dock valet av vilket område som sparas göras noggrannare och utifrån en kompetens i ornitologi.
Lars Ring från Koloniföreningens Söderbrunn guidade runt oss i den paradisiska idyllen.
Koloniföreningen Söderbrunn anlades 1905 på initiativ av Anna Lindhagen för att ge luft, ljus och potatis, som Lars uttryckte det, till stadens fattiga. Den är idag stadens äldsta, fortfarande verksamma, koloniförening.
Reglerna sattes redan från början. Varje kolonist fick ha en bod utan väggar för förvaring av redskap med mera. Det byggdes också mindre stugor som brukades gemensamt av kolonisterna.
Numera hyr koloniföreningen marken av KDF (Kungl. Djurgårdens förvaltning). Odlingslotternas bodar får vara högst 6,6 kvm och de ska målas i färgen Djurgårdsgrönt. Genom koloniområdet går en lindallé. Dessa träd kom ursprungligen från Stockholmsutställningen 1930.
Koloniföreningen har fått miljömärkning Grund och satsar på att få den högre märkningen Brons. Kolonisterna uppmanas att kompostera sitt trädgårdsavfall. Området har många fåglar och upp till 25 olika arter kan ses en försommarmorgon. Stockholms universitet har forskat på koloniföreningens population av insekter. Nematoder spridits ut för att begränsa antalet spanska skogssniglar, vilka inte utgör ett lika stort problem som de rådjur som tar sig till området då bebyggelsen tränger på.
Föreningen har ett gemensamt system för bevattning med rör ut till odlingslotterna. Under kolonilotterna går Norra länken. Efter att den byggdes har jordmånen blivit betydligt torrare. I Alkärret intill finns Sveriges största bestånd av svartal. Grodor och paddor försvann från kärret då Norra länken byggdes.
Miljöbalken, 4 kap, par 7:”… Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”
Detta är det strängaste skydd vi har för ett riksintresse. Peter Schantz, professor i humanbiologi på GIH, berättar om vad som hände straxt efter att Nationalstadsparken grundats:
”Det framkom önskemål att uppföra en stor institutionsbyggnad vid södra Haga-Brunnsviken. Stockholms universitet och Tekniska högskolan drev på, likaså Skanska som, underligt nog, var byggherre och ägare av det kommande huset. Kommunen ignorerade riksintresset helt. Planen överklagades men Länsstyrelsen släppte igenom den. Den överklagades på nytt och Regeringsrätten släppte igenom byggandet av Fysikcentrum.”
Peter berättar vidare att beslutsfattarna fick missvisande underlag från Skanska. Och att det ofta är exploatören som tar fram underlag till beslutsfattarna.
Den nya lagen till skydd för Nationalstadsparken sköts med andra ord i sank ganska omgående. Domstolarna refererade därefter till domen i efterföljande ärenden. Peter berättar att det lett till att hela Albanodalgången numera är helt sönderbyggd.
Vi vill se hur det ser ut, och promenerar från Roslagsvägen in i Albano till Nationalstadsparken och Greta Arwidssons väg.
Detta är en av entréerna till Nationalstadsparken men trots Nationalstadsparkens lagskydd har parkens grönområde bebyggts. På båda sidor om vägen ligger de nya byggnader som tillhör Campus Albano.
När vi går vidare genom tunneln under Roslagsbanan öppnar sig äntligen Nationalstadsparkens grönska och Björnnäsvägen med koloniföreningen Söderbrunn framför oss. Men höga, nya byggnader i Campus Albano gör sig påminda i bakgrunden.
Som Peter Schantz påpekat bör det tas hänsyn till landskapsbilden i uttolkningen av den lag som ska skydda Nationalstadsparken.