Som en Brusewitztavla

Ibland känns det som att kliva in i en tavla när man går runt på Djurgården. En varm sommarkväll kan det vara ett lummigt skogsbryn med ekar som påminner om Berghs tavlor. Eller ett trädgårdsbesök i spelande eftermiddagssol som för tanken till Karl Nordström.

I helgen när jag var ute var det Brusewitz’ värld jag hamnade i. Vassen stod så där lysande i solnedgångens skuggor. Rådjurspår och hartassar korsade min väg. Isen och snön skiftade så där som bara Brusewitz kan måla. Tänk att han kunde måla så. Just som det ser ut kring vintrigaste Isbladskärret och Djurgårdsbrunnsviken.

Nu har hägrarna flyttat från kärret, kanske hänger de i Råstasjön över vintern. Men har man tur ser man en eller två som står alldeles stilla där vattnet från Björnberget rinner ut i sagda vik, vid Sirishovsbacken. Titta riktigt noga så står de nog där även när du går förbi.

Det är lätt att njuta av säsongernas skiftningar på Djurgården. Men Brusewitz kommer, för mig, bara fram på vintern. Det är ingen brådska med vårtecknen. Nu är det snön, vassens och djurspårens tid!

 

Det här inlägget postades i Föreningsinternt. Bokmärk permalänken.