Miljöbalken, 4 kap, par 7:”… Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”
Detta är det strängaste skydd vi har för ett riksintresse. Peter Schantz, professor i humanbiologi på GIH, berättar om vad som hände straxt efter att Nationalstadsparken grundats:
”Det framkom önskemål att uppföra en stor institutionsbyggnad vid södra Haga-Brunnsviken. Stockholms universitet och Tekniska högskolan drev på, likaså Skanska som, underligt nog, var byggherre och ägare av det kommande huset. Kommunen ignorerade riksintresset helt. Planen överklagades men Länsstyrelsen släppte igenom den. Den överklagades på nytt och Regeringsrätten släppte igenom byggandet av Fysikcentrum.”
Peter berättar vidare att beslutsfattarna fick missvisande underlag från Skanska. Och att det ofta är exploatören som tar fram underlag till beslutsfattarna.
Den nya lagen till skydd för Nationalstadsparken sköts med andra ord i sank ganska omgående. Domstolarna refererade därefter till domen i efterföljande ärenden. Peter berättar att det lett till att hela Albanodalgången numera är helt sönderbyggd.
Vi vill se hur det ser ut, och promenerar från Roslagsvägen in i Albano till Nationalstadsparken och Greta Arwidssons väg.
Detta är en av entréerna till Nationalstadsparken men trots Nationalstadsparkens lagskydd har parkens grönområde bebyggts. På båda sidor om vägen ligger de nya byggnader som tillhör Campus Albano.
När vi går vidare genom tunneln under Roslagsbanan öppnar sig äntligen Nationalstadsparkens grönska och Björnnäsvägen med koloniföreningen Söderbrunn framför oss. Men höga, nya byggnader i Campus Albano gör sig påminda i bakgrunden.
Som Peter Schantz påpekat bör det tas hänsyn till landskapsbilden i uttolkningen av den lag som ska skydda Nationalstadsparken.