Det är inte så många som kommer till oss. Är det för att det inte finns andra arter i närområdet, eller är det utbudet av frön som är lite magert? Kanske talgbollar och jordnötter faktiskt bara lockar några få. Men kommer gör de. Varje dag.
Talgoxarna är vanligast. De kan tom sitta flera stycken på samma talgboll. Hörde förresten att småfåglarna börjat sjunga lite mer nu. Men i snålblåsten känns det långt till vår, innan rönn i blomma står.
En och annan blåmes dyker upp också. Det känns som de är färre, timidare, men har inga vetenskapliga belägg för det. Av småfåglarna är nötväckan min favorit. Det är något med färgen tror jag. Och formen. Spetsiga i båda ändar och en intressant förmåga att kunna klättra upp-och-ner. Både på trädstammar och på jordnötsmataren. Det är lite som Brusewits färgpalett i toner av jord och torra boklöv och vinterljust som klättrar och hoppar runt.
Trodde vi skulle få se fler fåglar bla eftersom vår katt inte finns längre. Att mata fåglar och bidra till deras överlevnad känns extra viktigt när man haft en katt som suttit under fågelbordet och slickat sig runt munnen i många år. Hunden är inte så snabb, men försöker vara enda djur på tomten. Favoriten att skrämma bort är koltrastarna som nästan fungerar som en utomhustermometer. Ju rundare och burrigare de ser ut, desto mer halsduk och tjockare mössa tar jag på mig på morgonen.
”Mamma, hackspetten är här!” Detta utrop får oss alla att springa fram till fönstret och försiktigt titta ut genom fönstret för att spana in den stora fågeln med sin fina teckning i svart, vitt och rött. Den är nästan lite kunglig hos oss. Kungen vid fågelbordet. Och att ungarna har börjat ta för vana att spana in vilka som kalasar utanför är verkligen roligt.
Nu har koltrastens malplacerade vårarior tystnat igen. Det är äntligen riktig vinter, men nu vaknar hoppet till liv om ljusare tider då istället ugglorna börjat hoa. Snart blir det dags för fågelholksrensning!