Vi stod där på Beckholmen vid 12-slaget. För en 10 dagar sedan. Efter det stora fyrverkeriet och det buller och bång det medförde, gick ljudnivån ner markant – eller var det tillfällig dövhet månne – och det var då vi såg lyktan.
Alldeles tyst seglade den över våra huvuden som den lilla luftballong den var. En papperslykta med ett litet levande ljus i som förde den högre och högre tills den var utom synhåll.
Det var en khom loi, en asiatisk ljuslykta, gjord av rispapper kring en stomme och med lite brinnande vax som gör att den svävar. Stommen är ibland gjord av bambu, ibland av ståltråd.
På nyårsdagen kunde jag plocka upp en kraschlandad lykta i trädgården, någon dag senare såg jag en i ett dike på Djurgården, en annan hade fastnat högt uppe i ett träd. Ståltrådsstommar alla tre. Hmm, hur bra var det här då?
Den första vardagen efter nyår träffade jag på en städpatrull från Djurgårdsförvaltningen. De var ute för att samla in det skräp som sköljts upp på stränderna och jag fick ett samtal med en av dem om just lyktorna.
Intressant nog fick jag lära mig att lyktorna inte är ett större problem för naturen! Pappret multnar snabbt bort och den tunna tunna ståltråden som håller upp strukturen kan, i alla fall om den hamnar på marken, rosta bort inom en sommar i en helt naturlig process. Hoppas bara inte något djur trasslar in sig och skadar sig först!